soch trohet wi äro omnifna. Eder i syn nerhet inne sluta wi i wåra tankar; wi erlänna den glödande ifwer, fom i haf: wen utwecklat i edra embeten, och eder nära anslutning till oss och den apoftoliska stolen: och wi glädja oss öfwer, att mi glädja of öfwer, att wi funna hysa ett sätert och grundadt hopp om rika frukter af detta ert möte. Litsom tet kaoske aldrig har funnits nägon mera hårdnackad och förbittrad strid mot tristi herrawälde, så har vet ide Heller funnits någon tid, då yresternas enighet med den öfwerste herden warit mera nödwändig; denna enig: het har genom den himmelska försynens nåd och genom eder ståndaltighet aldrig uphört och skall aldrig uphöra Handlen således, ärewördige bröder, i den heliga treenighetens namn; helgade i sanningen och omgjordade med ljufets wapen (Joh. 17,19); wisen med oss den wäg, fanningen och lifwet, hwartill menniskoslägtet ide mera fon höja fig; bemöden eter med oss att införa fred i rikena, lagar hos bar barerna, lugn i tloften, ordning i tyrtorna, tult bland presterna. Gud blifwer stående på fin höga plats, oss tilllommer det att tänta på råd och dåd; Han sjelf gi wer oss sina tjenare och medhjelpare till det storn werlet, och åt honom måste wi egna alla sinnen, hjerta och trafter. — Härpå följde slutbönen till den heliga an: de, Jungfru Maria, englarne och ertee: ge larne samt apostlarne Petrus och Panlus. Så talade päfwen i Rom till sina högt upsatte och ärewördige tardinaler, ertebi stopar och biskopar. Det är länge sedan wi läste något som på oss gjort ett få mäktigt och egendom: ligt intryck. Här står öjmwerhufwudet för en ftorartad inrättning, fom rälnar fina medlem mars tal i 100 millioner, fom har att förfoga öfver lärdom, snille, skön konst i dess herligaste uppenbarelser — matt ära och ritedom. Han wet att tidsandan är emot honom; han erkänner att wetenskaperna äro hans siender; han tyckes till och med ana att Jesus Kristus ej är med honom. Och likwäl förtlarar han sig tro på påfwedömets bestånd! Ty fyrtan är mäktigare än sjelfwa himlen. Men intet har så kraftigt öfwertygat oss om, att påfwedömet hwilar på lösan sand som just de grunder hans helighet anfört för sin tro. Han och biskoparne skola samla fig oms kring Zion och taga det sitt beskydd. Men Zions enda bestydd är den wmäl: dige af dagar och det duger ej att förlita sig ens på — kyrkofurstar; ty de äro menniskor, de funna intet hjelpa. Således: Emedan det romerska Zion enligt påfwens egen belännelse ej har an: nat stöd, skall det snart falla. Då ftall det wisa sig, att trots de långa bönerna, himlen är starkare än ivrkan. Hwillen hädelse dessutom af en menniffa att talla fig helighet och öfwerste her: den! En är helig: Gud; och En är den öfwerste: Jesus. Således: Den kyrka, fom har en an: nan helighet och en aunan öfwerherde — den kyrka skall ej ega bestånd. Men då det: romerft-tatolffta påfoedömet fallit, huru skall det ide då gå med det evangelifft-luterffa! .