men försäkrade att enligt hans öfvertygelse hade jag säkert glömt att lägga ner alla penningarne, ty om jag blifvit bestulen skulle tjufven nog tagit alltsammans. Ilan skulle emellertid anmäla saken hos vederbörande. Hvad som mest grämde mig var, att jag, som under månader uppehallit mig i London, ficktjufvarnes förlotvade land, aldrig derstädes blifvit bestulen; men nu på en lustresa till Rhen skulle det hända mig. Klockan var omkring tolf på uatten, då jag begaf mig in i min sängkammare. Sängen stod i en fördjupning och var omgifven af tjocka gröna omhängen, Jag gick fram till toiletten, satte ljuset rfrån mig och vände mig derefter om i det jag skulle kasta af mig rocken, men hejdades i denna rörelse helt tvärt. Midt på golfvet stod ett fruntimmer, Huru hade hon kommit in? Rummet var tomt, då jag inträdde och i salongen hade sedan värden aflägsnade sig icke vågon mer än jag funnits Dörren hade jag sjelf reglat. Min bestörtning vid hennes åsyn var så stor, att jag icke fick ett ord öfver mina läppar. Mina på ett så obeskrifligt sätt försvunna penningar, det sönderslagna fönsret och den promenerande qvinnan, allt j framstod ögonblickligen för min själ. — Min herre, yttrade hon med dar