Den olycklige drunknade, hvars lik upptogs morgonen derpå, var, såsom Jan på rösten trott sig höra, verkligen den så kallade Troll-Kari-gossen. Han hade, då han värmare tänkte på sin haudling, börjat inse det afskyvärda och hemska deri, och han ångrade djupt att han låtit sin svartsjuka förvilla sig att begå densamma. Med ångren följde begäret att försona, och han skyndade derföre ut för att om möjligt i tid varna för faran. — Ödet ville emellertid att han sjelf skulle finna sin död i den bölja, som var ämnad att släcka lifvet hos hans rival. Men hur gick det med Jan och hans sköna fästmö? Deras öde är snart berättadt. Ett år efter förlofningen firade de sitt bröllop och lefde derefter lyckliga tillsammans. Deras hem var fullt af trefnad och lycka, ty det var bygdt på den sanna kärlekens fasta grundval och icke på den blinda, otyglade passionens lösa sand. Trol-Karin är för längesedan jordad och bortglömd och glömt är äfven sonens mörka öde. Endast en tid bortåt anfördes det af föräldrarne der i orten såsom ett varnande exempel för deras barn. Snart lemnade det dock rum för andra händelser af nyare intresse, Deras miune blef en saga som så småningom bortdog.