Plötsligt väcktes han upp ur sira drömmar af ett genomträngande ångestrop utifrån sjön. Det lät som om någon varit i sjönöd. Jan ryste till. Han tänkte på den gamla sagan om sjörån, och så kom han i håg hvad han hört de gamla berätta, att alltid, när sjörån ropat i Örssjön på julkvällen, hade någou drunknat under färden till kyrkan julottan. Då ljöd rösten ånyo ett par hundra famnar framför honom. — Hjelp! bjelp! bad den. Det låg en så gripande ångest i denna bön, att den icke kunnat uttalas af annat än en i nöd varande mensklig varelse. Jan dref derföre på Bläsen allt hvad han kunde för att hinna fram till stället, derifrån rösten kommit, innan det vore för sent. — År det någon i sjönöd? ropade han, då han hunnit fram ett stycke. — Jan! Jan! är det du? frågade rösten, — — — Förlåt! — — Jesus förbarma! — — — Hu-u! rösten lät så förunderligt lik Troll-Kari-gossens. Jag såg ett hufvud röra sig i an öppen vak framme på vägen, och ett par händer hålla sig fast i isen, men just som rösten uttalat de sista orden, släppte de sednare sitt tag och den drunknande försvaun under vattenytan. Då Jan emellertid såg det alla försök att rädda den olycklige voro fruktlösa, fortsatte han åter resan och uppnådde utan vidare äfventyr sina blifvande svärföräldrars hus.