Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 2

— Å det har ingen sagt, sar lille, men det är ju lenväder och då kunde det lätt hända att isen ginge sönder. Men hvad i Guds namn fattas dig gosse? Du ser ju så blek och förstörd ut. — Å bry er inte om mig mor! — — — Jaså — — — Det är lenväder och då kunde isen komma att gå sönder af sig sjelf — — Var det inte så mor? — Jo visst kan han det! — — Men hvad är det med dig? Du ser inte ut som du bör på julafton. Vill du ha en sup och en smörgås med ost? Olof svarade ingenting härpå och Karin, som visste att det icke lönade mödan att fråga honom efter en sak som han ej sjelf ville tala om, teg och började syssla med att sätta på grötgrytan. Olof hade icke alltid varit så illa anskrifven som nu. Det fanns en tid, då grannarne visserligen drogo sig undan för honom, antingen emedan de fruktade att han i likhet med sin mor kunde öfva trolldom eller ock för att på honom uttömma den ovilja de hyste mot modren, ock som de icke vågade uttala, men kunde icke tillvita något annat. Nu deremot var det annorlunda! Alla menniskor visste att han sålt sin själ till hin onde, för att få tur i kortspel m. m. Och att han