Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 2

snön. De närmade sig förstugudörren och stannade på stenen utanför densamma. Karin gaf sig ej tid att vänta till dess hon fick höra någon knackning, utan sprang ut för att öppna, men då hon kom ut fanns ingen der. — Kors han kommer med förebud i afton, sade hon för sig sjelf och genombäfvades af en underlig hemsk känsla. Hon kände sig ängslig, utan att veta hvarför. Det var som en ryslig aning bemäktigat sig henne. Hon gick åter in och satte sig framför brasan. Efter en stunds förlopp hördes steg på nytt plaska i snön. Denna gång åtföljdes de af en knackning på dörren. Då Karin öppnade stod sonen framför henne. — Guds fred på julekväll, mor! helsade han. Jag kommer sent hem, för se jag slapp inte ut förr. Det låg nägot dystert undvikande såväl i hans ansigte som i rösten, hvarmed han yttrade dessa ord. Modren såg på honom, — Gukväll igen, svarade hon. Det var väl att du kom. Jag har väntat på dig länge. Jag var sä rädd att du skulle gått ned i någon vak, då du gick öfver sjön. Olof spratt till. — Hur kom j på den tanken mor? frågade han. Hvem har sagt att det finnes någon vak ute på sjön.