Norrländska Korrespondenten – 24 december 1869, sida 2

ter inträdt, så att Örs sjö frusit till. Snö hade äfven fallit till 3 a 4 tums tjocklek. Man hade glädt sig häråt allmänt och njutit af tanken attfå åka på släde till kyrkan. De som bodde nära sjön bade stakat isen, för att kuuna köra genväg. Allt var således redo till den stora högtiden; men denna inträdde icke såsom man väntat med månsken på sin hjessa. Himlen hade dragit ett dok af mörka regnmoln kring sin panna och då och då föllo några tunga tårar på den kalla, slumrande jorden. Man hade ansett detta som ett elakt förebud. — Troligen kommer någon att göra sig olycklig igen! sades det. Händelsen var nemligen, att flera personer under föregående år, då de färdats öfver sjön julottan till kyrkan, kört ner och drunknat, och nu var det intet tvifvel underkastadt att en sådan händelse äfven i år skulle inträffa. — Ävem skall bli den olycklige? sade Karin för sig sjelf, der hon satt framför brasan i sin lilla stuga; och så tänkte hon med ångest på sonen, som hade lofvat att komma hem på julafton. — Baraste han inte går så att näin olycka händer honom, fortfor hon; och så lyssnade hon, om hon ej skulle få höra några steg. Efter nära en half timmes förlopp plaskade äntligen steg ute i den våta