Norrländska Korrespondenten – 21 december 1869, sida 3

och Selma och herr och fru Ducard? Långt bort i förstaden ligger ett litet hus, det har sex fönster åt den gruslagda gatan och lika många åt den med ett staket inhägnade trädgården, som består af fyra snörräta gångar. Dverglika fruktträd skaka i solskenet sina doftande blomkronor och kasta underliga skuggor öfver sandgångarne, nyutslagna krusbärsbuskar vagga fram och tillbaka, och här och der på rabatterna framtitta röda tulipanhufvuden, fulla af daggdroppar. — Kära Selma, — säger en ung kvinna i ljus fladdrande klädning och luftig hatt öfver sitt blonda hufvud. — Det var roligt att vi äro de första, som få önska dig lycka! Selma rodnar, kastar en hastig blick på en slät, glänsande guldring på sin venstra hand och vänder sig om mot herr Falker, som samtalar med fru Grill och herr Ducard. — Vi bo kvar här, åtminstone öfover sommaren, — säger den sednare. — Här äro så många kära minnen, dubbet kära, sedan Amelie återkom herr. Han ser efter sin hustru, som flickliht slagit sin arm om Selmas lif och nu vandrar bort öfver grässtigen mot boningshuset, med de öppna fönstren och de hviftande gardinerna, och foglen der, i den gyllene buren bland