Norrländska Korrespondenten – 21 december 1869, sida 2

Deltagande vänner. Af Sylvia. (Forts. fr. föreg. n:r) IV. Icke en timma hade Selma varit ur föräldrahuset, innan fru Grill började ångra sin stränghet och fundera om hon ej förhastat sig. Hon var ännu alldeles förvirrad, att onda tungor sökt kasta en skugga på hennes dotter. Att ej längre se Selmas strålande ögon och lyssna till hennes glädtiga röst och lätta fjät, voro uppoffringar, som modershjertat gerna gjorde för dottrens välfärd. Men voro dessa uppoffringar väl behöfliga? Hvad ondt hade egentligen herr Ducard gjort? Artig och förbindlig kunde han med skäl vara. Stod han icke i tacksamhetsskuld hos dem för hela sin existens? Fru Grill beslöt att återkalla sin dotter. Ryktet om fru Ducards flykt föll då som ett åskslag ned öfver henne. Således hade herr Ducard på ett eller annat sätt uppfört sig ovärdigt mot sin hustru. Herr och fru Grill fastställde då det beslut, att Selma tilisvidare skulle