Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 3

Fru Ducard hade rest sig upp. Hennes nyss så blossande ansigte var blekt. — Icke älskar mig, — upprepade hon, — skulle han väl älska någon annan? — Det var kanske inte för intet, som Selma Grill reste bort i går. Den unga frun gömde sitt tårdränkta ansigte i sina händer. O, hon hade varit blind, gränslöst blind. För att bemantla sin kärlek till Selma hade hennes man föreburit de förbindelser och den tacksamhetsskuld han stod uti till familjen. Hon kunde aldrig förlåta . ..aldrig glömma. Det dröjde ej länge innan hon, åtföljd af fru Thunells tjensteflicka, aflägsnade sig. Ingenting hade kunnat kvarhålla henne der längre. Skyndsamt ilade hon öfver den långa gasbelysta gatan. Hon hade gått den gatan mången gång, men aldrig hade den förefallit henne så ödslig och lång. Hemkommen möttes hon af sin tjenstflicka, som förskrämd stirrade på sin unga matmoders bleka och förstörda ansigte. Herr Ducard var ännu ej hemkommen. — Den unga frun gick med hastiga steg genom den nätta våningen. Den hade så många minnen — de hade