Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 3

pare än jag kan fatta, sade den unga frun och hämtade hastigt efter andan. De båda väninnorna tego. Blott det sakta slamret af deras strumstickor afbröt den plötsligt uppståndna tystnaden. — Om det är något som .. .som icke är som det borde vara, så låt mig utan omsvep få veta det. Ovisshet är plågsammare än . . . äfven den sorgligaste visshet. — Nej, fru Ducard, nej! När ni sjelf ingenting märkt så äro vi icke de, som vilja störa ert lugn, — sade fru Thunell bedyrande. — Men jag försäkrar att jag nu icke är det ringaste lugn längre. Tusentals dåraktiga tankar flyga genom mitt hufvud . . . Jag besvär fru Thunell, om blott för en enda gång att vara fullt upprigtig mot mig! — Kära Amanda hur skall jag göra? — frågade fru Thunell med halfhög röst och synbart bryderi. — Tala du sanningens språk, Gabrielle. Förr eller sednare skall det komma i dagen, — svarade fru Lenander i samma ton. — Stackars beklagansvärda barn, — sade då fru Thunell och lät strumstickorna hvila i knäet. — Har ni då inte märkt att er man aldrig älskat er eller åtminstone inte längre gör det. — Icke älskar mig!