Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 2

att i en rätt dager se dotterns handlingssätt. — Det grep henne rysligt. Selma är således verkligen rest. — Jag vet det från säkert håll. — Jag trodde aldrig hon skulle låta henne resa! — Det var för beklagligt att det ändå stod till på det viset att hon måste bort. — Naturligtvis besvarade Selma Ducards dåraktiga böjelse? — Det är intet tvifvel underkastadt. — Stackars föräldrar, som skola upplefva en dylik sorg. — An fru Ducard? — Arma barn! — Det är synd och skam att i ett sådant samhälle som vårt en dylik skandal kan ske. Ett samhälle, kändt för dess sedlighet och religiosite. Det vill fremlingar till för att draga en sådan nesa öfver oss. — En gift man förälska sig i en ung flicka! — — Någon infödd kunde sådant aldrig hända! — Fru Ducard är i sanning en alltför älsklig varelse, för att blifva så behandlad. Hon skulle blott veta med hvilken niding hon blifvit gift. — Huru ensam står hon icke . . . utan en anhörig, kanske utan någon enda verklig vän.