Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 2

men man svarade att hon inte var hemma de bruka eljest sända oss återbud; men man hade väl glömt det; ty fru Grill mådde ej väl. — Jo jo men, hon kan nog vara sjuk! — Den som har sorg öfver sitt barn, kan inte vara frisk. — Jag förstår inte herrskapet. Sorg öfver sitt barn? . . . Selma är ju deras enda barn . ... — Nå hon kan ju göra dem sorg nog. Men det är en ömtålig sak. Låt oss tala om något annat. Tjugo, tjugoen, tjugotvå, sade fru Thunell och räknade maskorna på sin strumpa. — I synnerhet böra vi inte tala om dem med fru Ducard. — Deras bal i förrgår var verkligen animerad, — Ytterst animerad. Glöm inte, Amanda, att jag får lof att låna det konstmönster du har lofvat mig. — Jag skall skicka hit min Hilda i morgon med det. — Nu skall jag bjuda riktigt präktiga renetter. Var så god, mitt herrskap, — sade fru Thunell och satte en fruktkorg. glas och bischoffsflaska på bordet. Jag har den äran, skål! — Jag, kan inte låta bli tänka på Selma Grill ... Det måste bestämdt vara något missförstånd . . .hvarmed skulle hon väl göra sina föräldrar någon sorg? sade fru Ducard.