Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 2

all lemna Måsthugget? — Irågade iru Thunell. — Jag vet ej hvarföre han inte skulle. — När man har så goda vänner som Grillens till exempel. — De äro visserligen våra äldsta vänner här på orten. Vi flytta ju dock inte till något Siberien, utan kunna besöka hvarandra ändå. — Men dagliga samlifvet och förtroligheten . . . inföll fru Lenander. — Fyörtroligheten hoppas jag skall bestå, om också den dagliga sammanvaron inte kan det. — Åh ja ... och nu sedan Selma lemnat hemmet är också den största dragningskraften borta. Får jag lof att slå i ännu en kopp? — Icke för mig . . . Har Selma lemnat hemmet? — Kors hvad fru Ducard ser förvånad ut! — utropade fru Lenander. — Åh, nog vet lilla fru Ducard att flickan måst resa, — inföll fru Thunell, — isynuerhet som jag i förmiddags såg herr Ducard begifva sig dit. — Och han skulle inte ha nämnt ett ord härom till sin hustru! — beskärmade sig fru Lenander. — Han skulle läsa med Selma,