2. Föredrogs landshöfringeembetets strifwelse, hwari infordrades fullmättiges utlåtande öfwer te af d:r Witström si ölfrägan anförde befmär. BV. härarsh. Wahlgren yrkade, att d:r W. stulle taga afträre under förbanlingarne i denna sak, till en början endast på grund attså skett förut inom fullmåäktige. Ordf, rektor Bergaren, ansåg tikfaledes, att både form och grannlagenhet borde förmå dir BW. att aflägsna fig. Härtill genmälte d:r W. att han ide ämnade siälla fia till efterrättelse we dertagna former, om de också blifwit albrig få allmän praxis, såwida de ej funte wisas wara i i tydlig lag föreffrifna. Hwad åter granlagenheten beträffade, more den hans egen sal ech slulle ocksä iakttagas — på sin plats. Dessutom hade wid ett föregående tillfälle de bräns winsutskänkningsbolagets metlemmar, som sutto i fullmäktige, ej ansett sig för. hindrade att båre stanna lvar och rösta i denna fråna. Ortj. hade hört denna uppfattning, hwilten torde wara ganska allmän, ehuru den ej är den rätta. Ty re herrar, fom åtagit fia beswäret wid bränwinsutminuteringsbolaget hafwa derför wäl riff men ingen den ringaste ers sättning, lita litet fom någon del i min: sten, hwilten ju tillfaller det allmänna. (D:r W. invände, och blef i vetta stycke ide motsagd, att en person warit tillftätes, oattart han har fin utkomst af och genom bränwinsbolaget.) Häradshöfding Wahlgren: Man skall wara bra angelänen att få wara med för att funna nöra fom hr Wikström; han är part och man behöfwer ej wara jurift utan blott ba manligt fundt förftånd för att infe, att han ej kan ha råttighet att mara till. ftädeg8 wid en öfwerläggning om hang beswär. Wi äro förklarande och ingen beböfwer lägga fig deri. Jag will wara oberoente af hwad hr Wikström kan bafma att säga och anhåller derföre att ordI föranden wille göra propofition angående br Wikströms skyldighet att fig afläpggna. Borgmåstare Ahlaren anfår frågan af stor wigt. Ur juridisk synpunkt fan d:r Wilström ej här ega någon talan, ebus ru hau wisserligen ej fan anses skyldig att gå ur salen. Sedan d:r Wikström härtill förklarat att han aldrig ämnat deltaga i beslut rörande beswären men också, att han ej aflägsnade fig med minbre ban dertill befaldes af ordf.; mot hwilken befallning han dock wille refers vera och beswära fia, anhöll han det måtte hans beswår uppläfas, emedan fullmäktige wäl borde få kännedom om bet, hwaröfwer de skulle yttra fig. Stadssullmäktige förklarade emellertid att ins aen uppläsning behöfres tå ju beswären woro genom tidningar kända och boram. Ahlgren anmårkte, att d:r W. ej eng has te rätt att fordra beswärsskriftens uppläsande. Slitligen och seran ordf. (fom ansåg sig absolut förhindrad att lemna d:r W erret) nekat att efterkomma hr Wahlgrens begäran om proposition annående d:r W:s utwisande, fom sjelfwa bufwurfragan å bane. Lika lång och het, för att ej säga passionerad, denna preliminära disslusien warit, lika fort och lustigt gick det att uppbraga åt v. härodghöfWahlgren, grossh. Åström och befallninsman Hellman att å fullmäktigee wägnar uppsätta en förklarina, fom dock ej tommer att af stadsfullmäktige justeras.