blef så glad och sade att han hade mig att tacka för så mycket. — Om jag kanske skulle sända Selma bort någon tid? — inföll fru Grill tvekande. — Det vore visst ett klokt beslut, sade fru Thunell. — Men fråga oss icke. Vi blanda oss så ogerna i menniskors görande och låtande. Sedan fru Lenander också försäkrat detsamma, aflägsnade fruarne sig idet de bådo om ursäkt för deras upprigtighet, som helt och hållet var ett naturfel hos dem. Tillade att de voro känslomenniskor som handlade efter ögonblickets ingifvelse, men att de kanske gjort klokast uti att icke öppna ögonen på fru Grill. — Jag vill ej heller blanda mig i ditt föregående görande och låtande, — sade fru Grill, nu ensam vorden med Selma. — Jag tror det är bäst vi så litet som möjligt orda derom. Du kan emellertid inte stanna i ditt hem. Jag vill tala med din far, hvar det väl vore bäst att placera dig. Alla Selmas böner tjenade till ingenting. — Ducard är en dålig menuiska. Jag vet inte hvad jag tänkte på, då jag rekommenderade honom i så många familjer och mottog honom i vårt hus. Jag vill visst tro att du hvarken förstått eller uppmuntrat hans djerfrhet. Men du måste bort! (Ferts.)