Norrländska Korrespondenten – 10 december 1869, sida 2

på skyndade hon upp till sin mor, hos hvilken hon ofta fällde förböner för honom. Liten Karin var grefvinnans ögonsten, och hon kunde aldrig neka henne något, helst hon var enda barnet, men hon ville likväl ogerna besvära sin man med några förböner. Men slutligen bevektes hon dock af hennes ofta förnyade enträgna böner att omtala förhållandet för grefven och bedja honom på nägot sätt lindra fängelset för sångaren, som biifvit lilla Karins gunstling. Grefve Stenbock, som var en ädel man, ansåg visserligen konung Sigismund ensamt berättigad till svenska tronen, men det smärtade honom likväl mycket att nödgas hårdt behandla sina fångna landsmän, hvarföre han gerna mildrade deras fångenskap. så ofta som han kunde göra det utan att bryta mot sin konungs uttryckliga föreskrifter. Han inkailade först fångvaktaren för att göra sig närmare underrättad om den fångnes person. Fångvaktaren upplyste då, att den ifrågavarande fången var en ung svensk officer, som kallade sig Rosladin och mot hvilkens uppförande han i öfrigt icke hade någonting att aumärka. —För hit honom, att jag sjelf må se och tala med honom, — befailde grefven. Det var då som dörren till Rosla