Norrländska Korrespondenten – 7 december 1869, sida 2

i motgångens och pröfningens tider kommer menuiskan att förtröstansfullt blicka in i framtiden och bygga sig luftslott, hvilka dock tyvärr alltför ofta ramla. Sedan X. gått några slag omkring, slog han sig ned i en grotta och tycktes mycket djupsinnigt betrakta en nyss utsprucken ros, som han brutit från sin stängel och nu höll i handen, men i sjelfva verket sysselsatte sig dock hans tankar omkring något helt annat föremål. Plötsligt väcktes han ur sina fantasier af en äldre herre, som ledsagade en ung dam. — Ursäkta mig, min herre, ifall jag stör er, — sade mannen, men min niece tyckte sig igenkänna er och ville ovilkorligen tacka er för en tjenst, som ni skall hafva gjort henne och hennes salig tant, abbedissan, för några år sedan. Vår hjelte stod som fallen från skyarna. Damen var nemligen, såsom läsaren säkert redan gissat, densamma, som vi tvenne gånger förut i denna berättelse sett framträda, i klostret och på theatern; densamma, för hvilken X. fattat en så plötslig och häftig kärlek, och som han så ifrigt sökt utan att kunna finna. Det var derföre ej underligt, om han till en början blef något förbryllad. Ett så oförmodadt sammanträffande med den älskade hade