Norrländska Korrespondenten – 3 december 1869, sida 3

smickrande och förekommande sätt, men måste dröja nagra dagar under afvaktan på kardinalens svar. En afton besökte han härunder theatern. Vid sitt intrade kastade hanen likgiltig blick på den brokiga samlingen och lät den halft tanklöst irra öfver logerna. Men plötsligt stannade den med ovanligt litligt intresse fästad vid en loge, i hvilken befunno sig tvenne personer, en något till ären kommen man samt en ung intagande dam, klädd på ett enkelt men smakfullt sätt. Hennes skönhet var så i ögonen fallande, att hon ej behöfde förhöja den med några af dessa glitterverk, hvilka hennes kön eljest så gerna begagna. Sedan X. ännu en stund låtit sin blick hvila på logen, i hvilken den unga vackra damen hefann sig, sade han sakta för sig sjelf. — Det är hon, det måste vara hon! jag kan icke till den grad bedraga mig, dessutom säger mig ju det mitt eget hjerta — dock detta hjerta, hvad det ändå är besynnerligt! . . . Jag trodde mig hafva besegrat debna så dåraktiga böjelse för en kvinna, hvilkens aamn icke en gång är mig bekant, och nu — nu känner jag, att jag älskar benne mera än någonsin .. Jag måste emellertid träffa henne, — tillade han, och för henne göra en bekännelse om min kärlek. Hon må sedan bestämma ofver mitt öde. (Forts.)