Norrländska Korrespondenten – 3 december 1869, sida 2

Vid deras ankomst mötte dem Bertha; hon var ovanligt blek, och hennes ögon voro fuktade af tårar, men vid fadrens och den älskades ankomst uppklarnade hastigt hennes blick. Hon märkte genast med kvinnans vanliga fiva iakttagelseförmåga, att fadren erhallit kunskap om hela, förloppet och smög sig sakta intill hans bröst. — Min far! kan du förlåta mig? hviskade hon. — Det var ändå kärleken till dig, som i det hela ledde mitt handlingssätt . . . Kan du förlåta din dotter! Rördt af hennes ömhet och inom sig ångrande sin oförsigtighet, slöt fadren henne i sin famn, och en tår tillrade ned på hans kinder. — Ja, min dotter, jag har redan förlåtit dig, — sade han. Du har varit förståaudigare än jag. Först nu inser jag rätt vådan af mitt dåraktiga företag, och till hvilken grad af olycka det kunnat föra oss båda . . . Äfven till er, fänrik, står jas i stor förbindelse och vet ej hur jag skall kunna gälda min skuld . . . Men kanske du, Bertha, vet råd äfven härför? ... Eller hur, har jag bedragit mig? — Ack, min far! — hviskade den rodnande ungmön. Jörgen, som förstod sin dotter och gillade hennes kärlek, fattade nu hennes haud och lade den ifänrikens samt gaf sin faderliga välsignelse till deras