Norrländska Korrespondenten – 3 december 1869, sida 2

planer! Ack, att jag lätit lura mig af en sådan der dufunge! ... Men jag skall åtminstone veta hämna mig! Under det Peder sade detta hade han försigtigt spänt hanen på en pistol, som han höll dold under kappan, och blixtsnabbt affyrade han nu ett skott emot fäuriken, men detta förfelade sitt mål. I nästa ögonblick afbrann åter ett skott, hvilket träffade säkrare, men denna gång var det Peder, som var målet, och han föll död till marken. En af Halls knektar hade skjutit honom. Jörgen stirrade blek af förskräckelse på sin fallne medhjelpare. — År det verkligen sannt hvad ni säger, att jag ingenting har att frukta? — frågade han med darrande röst. — Ja, det är sannt, men det Rasmossen sade: att jag i förgår natt skulle lyssnat på ert samtal, är deremot icke sannt. Det är dock genom en dotter, som jag erhållit kunskap om stormningen, hvilken jag delgifvit kommendanten . . . Men er dotter befinner sig säkert i stor ångest för er skull. Jag set att fienden öfverallt är slagen på flykten, och jag har således för tillfället ingenting vidare att uträtta. Tillåter ni mig derföre att följa er hem. i Jörgen hade ingenting deremot, hvarföre de gingo.