gert, att ni tar er en promenad åjwen ritin, swarate han ech sluffare in mig i wertstaren. Ava, fom mero terinne, släpte fina arbeten ech rujate emet ess. — Öwem är tet? — frägade te hwarantra. — En frion, fom jaa annommat, — swarate ten, fom taagit mia fast. — Det är främiinaen, fom leaat bog mia i natt. — utrerare min märt; — rå iao filt såg till herom, jef ban act. Alla, mom min mwåkt re, troao fia nttula cch öfwertare. Anon bare iaa ide fast ett Mr, tv hnarje starwelje ute mera hafwa slatot än gagnat mian. Ssurliaen svisee re hafma sattat siit baslnt; en af dem gick fram till mi ech jare: — Främlira, tu måsie ri! Sas rörte ide en muskel. — Du bor uijerslaf wår bemlighet, och entast be töta tuana ide tala. Jaa ten. — Wi aifsna ria tie minntear för att förcätta tin kön. Wäli en enertid avs tin ena tn will blijwa bånar eller stuten Jna fick en inanmelse, fom mölttaen lunte sfrälsa mig Jag urbrt i ett ljurtsiat skratt Te s.lska myntarne stiirrare förwår nate på mig. — Han ter ide tet är allwar, — anmårten — Gör vin kön, främling; titen går — sote ren fom mörst talat. Mits swar bef ett hatt. — Mannen är nalen. — Pn, mina wänner, — fare jag — tet är tet sölliagaste jaa ännu warit umd om, — körjare iaa, leente, mit jsörswar. — Har man nåaoersin kört, att någon bänaer fin embetebrorer. — En salskmyutare, är ni vet? — Ja mosst. — Huat beter ni? — Har ni altria hört emtalac Ner Willen? — Jo. bet är wår måstare. — Nå, jar är net Willet. — Ur ur Ner Willå12 — Diet tan vi wara wiasa vå, — swargne jaa luant och närmare mir borret, på bwittet min wärt inna packate hep eutmynten Jm bare lyckan mer ma Jn en af hantet bore nåälensin .ert Ner Ae, Mia tanbletiab. t ajcrte på rem starit iatuvyck. men änt ock byste re ärnnu tniiuel — Och ret ter tallar umnål ajortt, före jaa och tea ett mvnt från bertet — Kunte jaa ide gnöra bitte än så slulle jan tänna bort bantinertet — Rön ni mija cf någet bätirL? — Hen a ma u ilhe i 4. om sar id skune tunna lderera ett sättre arbete. — Vart ass rå di! Nu tom hufwut saken, hwarpå mitt lif bererte. — Se ter tå, fuskare, — fare jan, i tet jaa för upr en balf reor ur nur pun; — bwart fåca ni om ren? Den aick från bant till bond, men olla fötlarare att, armten icke war salsk. — B misa cf, att ret är ett ja slt mynt, — fare en aammal man. — Wådn ten sieli, swarate aa käckt. Detta sktre, och tar tare rätt. — Kansle bar ban a en timälliabet bliwit eaare tillatenna halfwa tellar, sat, an af bantet. — Så wä en tå ressja! Drlunir räckte jaa bem te tmenne antra tollores:vcena, och nu förswann hwarje twifnel. Det är makalöst ajorrt, — repade te alla ech tarrarce att få trycka min bond. De nero böaeltoen nlata aft bajwa ajert min bekantskap. Jar fre sate min rel till siut etter bana fårmåna Jan uåarate tod utt befwara terae sråger. anagåente mitt fött att arbeta; röreaifwanre utt jag war stiatt på resa sör miu belia. — Gif mia belire ett alos bränmin, — före jar, och tåt css uppsshtinta irågan em sjelfwa arbetet till en mera tjanlia tid. Männen anteao mitt förslaa, och wi truco såsängo ech roade ess, tille sefen or bönt på bimmelen. Försante meraen återwänre jar til Cocuac, Jörshaffure mia rött biträte ech arep genast derrå bantet pi bur g2rnina. — — AS A44