Norrländska Korrespondenten – 30 november 1869, sida 2

rop, åtföljdt af en djup suck, hördes härvid från ett af sidorummen. Peder spratt till. — Vi äro förrådda! — utropade han. — Någon har lyssnat på oss; jag hörde ljud ifrån det der rummet. — Min dotters rum! — sade Jörgen. — Jag vill slå vad att hon nu slumrar i sin bästa sömn. — Men jag hörde likväl tydligt ... Dock, hon kunde hatt någon dröm, och dessutom behöfva vi väl ej der frukta någon lyssnare ... Men det börjar bli sent eller rättare bittida, ty detär snart full dager, och vi behöfva båda någon hvila; hvarför jag lemnar er på nägra timmar. Jag har dessutom tänkt att vid er sida deltaga i striden nästa natt. — Det är också icke för mycket då ni är den, som kommer att skörda den största belöningen. — Deri har pi rätt, ty er belöning kan ändå omöjligen bli så ljuf som min ... God natt. Jörgen Kocks dotter, Bertha, hade under den senare tiden varit i stor oro: Hennes far var icke mera sig lik alltsedan den dag, då danskarna ryckte mot staden, och han höll på att blifva arresterad. Den lilla tid han tillbragte hemma, höll han sig mest innesluten på sina rum, ofta tillsammans med Peder Rasmussen, hvilken var henne i högsta grad motbjudande. Hon för