Norrländska Korrespondenten – 30 november 1869, sida 2

— Det var vid denna tid, ban skulle komma, — sade hon sakta för sig sjelf, — men han höres icke af. Tänk om han icke komme, om han fått förhinder! ... Då vore allt förloradt! . Men han har ju lofvat och kommer nog. Nu förflöt en stund under spänd, orolig väntan. — Men jag hade kanske icke bort vända mig till honom utan till någon annan, — återtog hon slutligen. — Men till hvem? — Nej, det finnes ingen annan, på hvilken jag kan hta, och hvad skulle jag väl göra? ... O, min Gud! hjelp mig i denna svåra ställning! Den stackars flickan lutade sitt vackra hufvud i sina händer och började bittert gråta. I detsamma hördes raska steg hastigt närma sig huset. Bertha såg upp. — Der kommer han! — utropade hon glad och borttorkade skyndsamt tårarna. Den ankommande var Axel Hall, fänriken. Då Bertha hört anslaget emot staden och att hon skulie gifvas såsom belöning åt Rasmussen om det lyckades, hade hon genast beslutat att om möjligt rädda den, men hou maste äfven på samma gång rädda fadren. Huru detta skulle tillgå, kunde hon dock