Norrländska Korrespondenten – 30 november 1869, sida 2

i henues lilla oroliga hufvud och jagade sömnen ur hennes ögon. Detta var åtminstone förhållandet den natt, då hennes far: och skrifvaren hade det nyss anförda, förtroliga samtalet sins emellan. Ilärigenom blef hon ett nästan ofrivilligt vittne till detta samtal, och så godt som mot sin vilja invigd i deras mörka planer. Hennes rena orörderfvade själ bäfvade tillbaka för detta svarta förräderi, och hon ville knappt tro, att hennes egen far var delaktig i, än mindre egentliga upphofvet till denna nedriga anläggning. Men då hon slutligen fick höra, att hon sjelf var det pris, som Peder skulle erhålla, om förräderiet lyckades, var hon nära att genom ett utrop af fasa förråda sig. Det var detta dämpade utrop, som Peder hörde och som uppskrämde honom; men såsom vi veta lugnades han af Jörgen. q Sedan skrifvaren var gången och hon hunnit hämta sig något från den första öfverraskningen, började hon närmare örvertänka ställningen, och snart hade hon fattat sitt beslut. Kloekan var nyss slagen 5 på eftermiddagen den 25 Juni. I sitt lilla rum satt Bertba, synbarligen mycket upprörd; något handarbete låg framför hence på ett litet bord men hon lät det ligga orördt. Hennes blickar voro riktade utåt gatan: hon väntade någon.