Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 3

ryser ännu derför! svarade kaptenen något mera sansad. — Följ nu med upp och låt ej drömmen förskräcka dig, — sade kammarherren och fattade hans arm. Kaptenen följde honom maskinmessigt och lät föra sig upp för trapporna och in i ett af de yttre rummen. Sedan han här blifvit lemnad ensam och hunnit något samla sina förvirrade tankar, sede han sakta för sig sjelf: — Jag var nyss färdig att tro, det alltsammans varit en villa, en svår dröm; men jag bedrog mig, det är tävärr en grym verklighet. Men jag har dock det ljufva medvetandet af att hafva hämnats den förorätt, jag lidit; och nu . . . jag vet det . . . återstår för mig ingenting annat öfrigt än döden! men jag vill dock dessförinnan se, åtminstone se, den kvinna jag älskar. Nu närmade han sig en af de stora salarna, der dansen ännu fortgick. Han hade dock ej hunnit längre än till ingången, förrän han stannar liksom fastnaglad vid goltvet och med blicken riktad mot ett hörn i ena ändan af salen.