Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 3

En stund förflöt under dyster tystnad; men plötsligen hördes ifran palatset röster af tvenne personer, som närmade sig det ställe, der kaptenen lag. — Ah, ee der! — utbrast den ene, den för läsaren förut bekante kammarherre Boije, — der ha vi vännen Maydel! Jag trodde väl, jag, då jag såg honom för några timmar sedan lemna balen, att han sett något för djupt i bägaren; ty han såg så besynnerlig ut. Han bör emellertid nu ha hunnit sofva ruset af sig; låtom oss derföre väcka honom och föra honom härifrån. Nu började han att ruska på honom. — Upp, din sjusofvare! — sade han. — Låt se, att du har merg i beneu! Vid dessa ord rusade kaptenen upp. — Ha, de komma; bödlarna komma; afgrunden fordrar med rätta sitt offer! — ropar han likt en vansinnig och stirrar på dem med förvirrade ögon. De båda unga männen häpnade för dessa ord och hans vanställda utseende; men slutligen sade kammarherren. — EKänner du mig icke? ... Det är ju jag, Boije, din vän! . . . Du mäste haft nägon svår dröm. som sväfvar för din inbillning! — Dröm! ... ja, jag har haft en — —— svår en fasansfull dröm! ... Hu, jag