ves. Allt tycktes denna afton hafva sammansvurit sig emot honom för att hindra haos hämnd. Då han på detta sätt flera gånger fruktlöst genomlupit trädgårdens mest besökta delar, började han att genomsöka de mera aflägsna. Här upptäckte han snart en ensam person, som satt i djup skugga framåtlutad på en gräsbänk, och såsom det tycktes, fördjupad i svärmiskt begrundande. Kaptenen stannade och betraktade honom några ögonblick, för att urskilja hvem han kunde vara, derpå rusade han, lik en blodtörstig tiger, öfver sitt utsedda offer. — Herre, drag er vörja och försvara er, eller — jag stöter ned er som en hund! ropade han, skälfvande af raseri och svängande sin värja öfver hans hufvud. Den på detta sätt så oförmodadt öfverfallne satte sig genast instinktmessigt i försvarstillstånd, då han såg, att den anfallande ej ville gifva skäl eller låta tala med sig, och snart korsades deras värjor i en förtviflad strid på lif och död. Emellertid visade det sig, att den anfallne var en skicklig fäktare, som ej så lätt skulle låta nedstöta sig; men han måste da till en början mest inskränka sig till försvar mot kaptenens häftiga utfall. Så hade de kämpat en god stund, då den öfverfallne genom en rask stöt,