Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 2

lycklige rival lindade sin arm kring den sköna flickans veka lif, och huru tillitsfullt hon öfverlemnade sig åt honom; då började svartsjukans mörka demon att om möjligt ännu häftigare martera honom: ögonen sprutade lågor, och tänderna gnislade af raseri. All besinning var borta, och han stod färdig att rusa fram och kasta sig öfver dem, då i detsamma musiken upphörde, och dansen afstannade. Löjtnanten förde sin fästmö till hennes slägting och sedan han talat något med dem, lemnade han salen, hvarvit kaptenen, som oaflätligt följt honom med ögonen skyndade efter. Emellertid stannade löjtnanten icke i det närmaste rummet, utan lämnade äfven detta. — Han går ned i trädgården . ... Så mycket bättre ... Vi skola då genast uppgöra affären; Vill han ej det, så stöter jag ned honom på stället, — mumlade kaptenen och beredde sig att följa honom, men hejdades af kammarherren, som blifvit honom varse, men visste hvarom fråga var. — Sådan brådska du bar! ... Hvarthän? — frågade denne, — Jag måste ut . . jag kväfs ... lemna mig! — svarade kaptenen med dof röst och störtade ur rummet. — Jag tror, att min vän Maydel, har sett något för djupt i bägaren... Nå ja, det var det klokaste kan kunde