Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 2

Plötsligt närmade sig honom en af gästerna och lade sin hand på hans axel: der var kammarherre Boije. Upprymd af dansen och vinet hade han nästa glömt hvad som kort förut tilldragit sig dem emellan. — Nå, min bror, hvad tusan sitter du här och grubblar öfver! — utbrast han. — Kom nu med hitin, så tömma vi en bägare, och sedan dansar du med den fagraste tärnan på balen. Jag tror det skall kurera dig . . . Seså, ioga invändningar, ty de hjelpa inte. Och derpå fattade han honom i armen och sökte draga honom med sig. Kaptenen gjorde visserligen motstånd, men måste slutligen följa. Sedan han druckit, befriade han sig emellertid snart från hammarherren och gick attintaga sin förra plats; men möttes då helt oförmodadt af löjtnanten, som under tiden anländt och nu införde Ingeborg och hennes slägting. Då han blef honom varse, började blodet sjuda i hans ådror, och han stod just i begrepp att med någon grof förolämpning utmana honom, då grefve De la Gardie kom och mwottog siaa nya gäster och förde dem in i danssalen. Här uppspelades i detsamma en ny dans, ock lockade af musiveas förföriska toner, blandade sig snart vära älskande i de dansades hvimmel. När kaptenen såg den sällbet, som stralade ur bädas ögon, såg huru hans