Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 2

göra, — sade kammarherren för sig sjelf och återvände till dansen, De la gardiska palatset var såsom redan nämndt omgifvet af en stor, vacker trädgärd. Denna var för aftonen rikt upplyst på kinesiskt vis med tusentals mångfärgade, brokiga lyktor, hvilka spredo ett magiskt skimmer mellan trädens rika löfverk, öfver den friska gräsmattan och de doftande blomsterrabatterna. Trötta vid trängseln och sorlet i de kvalmfulla salarna, hade många bland gästerna dragit lättare och njuta af aftonens behagliga svalka. En del lustvandrade på de halfdunkla gångar, förtroligt utbytande tankar och känslor; andra hade slagit sig ned här och der i löfsalarna och grottorna, hvarifrån hördes muntra samtal, omvexlande med sång och glädtigt skratt; kan väl ock hända, att något älskande par här i den stilla aftonen fick tillfälle att undan mängdens nyfkna blickar tillhviska hvarandra ljufva edar om tro och kärlek. Ibland denna stora samling blef det emellertid ej lätt för kaptenen att finna sin rival, sedan han törlorat houom ur sigte, då kammarherren kom emellan, Likt en vansinnig framskyndade han öfver gångarna, stannade och betraktade alla förbigående, såg in i alla löfsalar och grottor; . . mer förgäf