hon kunde för rörelse icke säga mera, utan drog sig tillbaka. Den lycklige älskaren slöt då den vackra flickan i sin famn, tryckte en glödande kyss på hennes purpurläppar och hviskade sakta: — nu min Ingeborg, är du min . . . evigt min. Innan vi gå vidare i sjelfva berättelsen. måste vi sätta våra läsare något närmare in i förhållandena. Krigsrådet, sedermera öfversten Lars, Grubbe, en man med stora kunskaper, och som med lika mycken skicklighet förde pennan som svärdet, hade under 30-åriga kriget mycket utmärkt sig och gjort sig väl förtjent af sitt fäderneslands och sina medborgares stora tacksamhet. Mången tiende hade fallit för hans och hans blåa gossars svärd; men ännu flera hade genom honom blitvit vunna för Sveriges ädla sak, då han såsom underhandlare skickades till Tyska furstar och ständer. Men i slaget vid Leipzig 1642 stupade denna hjelte — samma kula, som dödade honom borttog hufvudet på den bäst, som i detta blodiga slag reds af dävarande pfalzgrefven, sedermera konung, Karl Gustaf — han lemnade efter sig maka och tvenne döttrar i ganska knappa vilkor. Snart följde den sörjande enkan sin hjelte i grafven, hvarefter den yngsta dottern, Ingeborg upptogs af en slägting, den äldre, Anna, — —— — — — — — —