Norrländska Korrespondenten – 19 november 1869, sida 2

Här satt vid ett litet bord en ung blomstrande jungfru, sysselsatt med sömmande, och invid henne hvilade i en högkarmad länstol en äldre, fru, som höll i handen en uppslagen bok, hvari hon läste. Vid löjtnantens inträde slog der äldre damen upp sina ögon, och då hon såg hans glädjestrålande anlete, sade bon: — jag ser att vi haft lycka i dag, löjtnant Stackelberg. — Ja, drottningen har gifvit sitt bifall till vår föreniog, — svarade han med en eldig blick på den vackra flickan, hvars kinder purprades af en hög rodnad. — Då återstår för mig blott att gifva er min välsignelse, och det gör jag med gladt hjerta, — sade den åldriga damen, hvarpå hon reste sig upp, bortlade boken samt tog den fagra jungfruns hand och lade den i löjtnantens. — Vid din moders bortgång, Ingeborg, — sade hon, — lofvade jag taga värd om dig, såsom hade du varit mitt eget barn. Jag har sökt, så godt jag kunnat, uppfylla detta löfte, och det är med stor glädje, som jag genom vår drottnings godhet ser dig i dag förenad med en man, som du älskar och högaktar och som älskar dig tillbaka. Blirven lyckliga, mina barn! Måtte den högste välsigna er förening! En tår glänste i den gamlas ögon,