Norrländska Korrespondenten – 19 november 1869, sida 2

stanna resan. Hans tålamod sattes emellertid ej alltför länge på prof; ty snart höll ekipaget utanför ett stort palatslikt hus vid den då nyanlagda drottninggatan. Vår otålige, unge man sprang genast ur vagnen och fattade den andres hand. — Tack, grefve Magnus! — sade han; — hjertligt tack för den skapstjenst, ni gjort mig i dag! . . . Jag kan säkerigen aldrig återgällda den skuld, hvari jag står til! er, men var förvissad att, så länge jag lefver, jag aldrig kommer att glömma, att ni är skaparen af min lycka. — Nog, min vän, nog! — afbröt honom grefven. — Ni tyckes förgäta, herr löjtnant, att er fästmö, den fagra och han uppnått mäåälet för vänjuogfru Ingeborg, med otålighet väntar er och aldrig skall förlåta mig, att jag I orsakar er så långt dröjsmål. Skynda derföre upp till henne och spara edra tacksamhetsbetygelser till tillfälle . . . Jag får väl emellertid se er och er fästmö hos mig på balen i afton? — tillade han. — Det skall blifva oss ett stort nöje. — Godt! välkomna, och nu farväl! På en vink af grefven satte sig vagnen i rörelse, och med ett språng var löjtnanten inne i huset, framskyndade genom vestibulen och stod snart i ett af rummen. ett bättre