Norrländska Korrespondenten – 16 november 1869, sida 3

sta, som wål kan läggas på en menniskas stuldror, kände han ej, och om någon skulle ha föft att förklara den för honom, skulle han ej ha trott det, äfwen om hau för: mått fatta det: ty det enra, han hörde om tungen, war att denne for från fest till jest. Så gaf han då fin bitterhet luft och fade: hwarför skola wi släpa och sträfwa, för att anskaffa ej blott wår egen nöd: torf, ntan oc de andras öfmerflöd?... Låt oss fe till att göra ända på detta, ej med wåld eller onda merel, ntan derigenom att wi föfa att få alla andra att ocksa inse, hwiltet öfwerflödigt och onyttigt ting en fung är. När fedan alla bli eniga härom, då bortfaller den faten af fig sjelf, och jå äro mi frie från den plågan. Men de, fom hade matten och som dertill trod: de fig allena wara i besittning af allt det förständ, fom fanns der i landet, dlefwo mycket wreda och täntte: detta är farliga ord, fom wi maäste se till att bringa till tyftnad på hwad sätt som helst, och få..... Sa, jen slutar äfwentyret och wertligheten tager wid, den stora förfärliga mertz ligheten, att man i Jaabets Foltetidende fett uttaladt, att bland alla de embetsmän, som ha litet att göra, men mycket att förtjena, finns ingen, fom denna klagan må ste gälla i få hög grad fom ritets främste man, fonungen. Derföre är hans embete öfwerflödigt oc) bör indragas, förmodligen mid första wakans. Aftenbladet tillägger: nTFider funna tomma, då också Här i Norge frågan om republifens och tfonuns gadömets inbördes förhållanden kommer på dagordningen. Wisserligen tro wi, att intet tecken förebådar att det ftall ske inom en någorlunda öfwerskädlig framtid; men att blida in i denna, är ej någon förunnadt, och mycket beror i detta han seende af hwad fom tomer att ffe i Curoz pas öfriga stater. Men fins det någonting, som kan aflägsna denna framtid, eller, om den kommer, låta den gå fram utan farliga rubbningar af samhällets lugn, få wore det den saken, att den wertställande matten med tillit till foltets junda förstånd och wäxande politiska mogen: bet ginge i spetsen, när det gäller ett af förhållandenas naturnödwändiga ut weckliug påtalladt framsteg och ej betrat: tade fom fin uppgift att alltid reprefentera de återhållande trafterna. Dessa fin nas sannerligen i tillräcklig grad hos wårt folt; bland def embetsmannas, fom hos dess allmogetlass, bland yngre fom äldre. Regeringen behöfwer ej märna ftatskyrkans intressen mot dem, fom ropa på fri het; länge nog, alltför länge, ffall nog en falang stå beredd att förswara grundlagens g 92. Hon behöfwer ej darra för boftadsbandets lösande, dertill spela bygdepoliti: fen och amtpatriotismen en alltför framstående roll i wårt offentliga lif. Det är ej nödigt, att hon protesterar mot parla: mentarismen, ty alltid finns en mängd representanter fom frutta att bländas af glansen från statsrådens guldgalonerade frackar. Hon bör i det hela ej misströsta, att ju konservatismens intressen ej blifwa nog, ja öfwernog tillgodosedda, så länge man hör grundlagens fordran, att erfar renheten skall ha ådagalagt nödmwändigheten af hwarje reform, tolkas jå, fom un ver behandlingen af hwart enda grund: lagsförslag sker från en eller annan sida i Storthingssalen. Det är ej en regerings uppgift att wara marodör, hon har fin plats i jpetsen och hon handlar förnaftigt, ——