Norrländska Korrespondenten – 16 november 1869, sida 2

Wrangels ansigte. En annan kornett blef beordrad att intaga den fallnes ställe, men knappast ditkommen, blef hans venstra arm genomskjuten så illa, alt benskärfvorna sprungo ut om kläderna, och med ett halfqväfdt klagoljud sjönk han ner bredvid sin döda kamrat. — Det är dock rysligt, suckade Wrangel, torkande blodet och svettdropparne från sin panna, och han sporrade siv häst för att följa konungen till qvarlefvorna af Brandhoffska rytteriet; men en sjarde kula kom i detsamma och träffade hans goda häst i bringan Hästen vacklade och Wrangel hoppade ned på den af blod slippriga marken. Det sårade djuret vände sina kloka ögon med ett smärtfullt bedjande uttryck till sin herre, hvilken vänligt strök dess hals, just då det med ett oartikuleradt klagoljud uppgaf andan. Wrangel kastade sig upp på en annan häst och störtade sig midt uti det vildaste stridshvimlet, der han gjorde under af hjeltemod. Under en kort vapenhvila längre fram på dagen kom Wrangel att rida örver ett af snö och lik betäckt fält, som nyligen varit tummelplatsen för den häftigaste strid. Nu syntes det dock öfvergifvet af alla lefvande varelsor, ty de stridande hade dragit sig längre bort. Många dystra känslor hvälfde sig inom Wrangels bröst, då