Norrländska Korrespondenten – 16 november 1869, sida 2

grått kläde med breda guld-silfveroch silkessnören, och på hufvudet bar han en bredskyggig grå hatt, under hvilken en rikedom af bruna lockar böljade. Ögonen lågade af mod och strids!ust och de ungdomligt fylliga kinderna voro för tillfället blossande röda. Denne man var konung Carl XI, som sjelf anförde svenska härens högra flygel emot danska konungen Kristian V och hans broder prins Fredrik. Sedan striden med skiftande lycka fortgått några timmar, framsprängde en högväxt ryttare emot konung Carl och yttrade: — Ers majestät! de nyvärfvade finnarne hålla ej ständ längre; vår öfverste Brandhoff särades genast i början och truppen är tillbakakastad. — Min tappre Fabian Wrangel, sade konungen, öfvertag befälet efter Brandhoffs närmaste man, som äfven är illa sårad, jag vill sjelt söka återföra finnarne, följ mig! — Just som konungen yttrat dessa ord, kom en kanonkula med hvinande ljud och flög så nära Wrangels tinning, att håret sveddes och skinnet afskrapades. — Du blöder! ropade konungen, men i detsamma kom en ny kula och krossade hufvudet på en ung kornett, som befann sig så nära konungen, att dennes kläder bestänktes utaf den falines blod, och en stråle deraf öfversprutade