Hjeltemod och ÄÅdelmod. En episod från skanska fälttåget 1676. At Octavia Carlen. (Forts. fr. föreg. y:r) Detta yttrades af den sjuke med döende röst: derefter nedsjönk han utmattad på kudden, sträckande sina ihopknäppta händer efter den bortgående furstinnan. När Ulrika Eleonora senare på aftonen afskedat sio uppvaktning och blifvit ensam, kände hon en sådan frid genomströmma sin själ, som hon icke på länge erfarit. Hennes aftonbön hade ju äfven varit en ädel handling, och den bortjagade de många mörka moln, hvilka nu, lika som ofta under dessa stormiga, blodiga tider, funno inträde i den lysande konungaborg, der den varmhjertade, ädla furstinnan framsuckade sitt lif, ständigt sväfvande iden största oro för sin trolofvadekonung Carl, som hon högt älskade och hvars porträtt under den långa skilsmessans tid utgjorde hennes högsta glädje. Klockan omkring 9 på morgonen den 4 December 1676 började det namnkunniga slaget vid Lund. — Från det ena regementet till det andra, talande kraftfulla, uppmuntrande ord, red en ung man af omkring 20 är. Han var klädd i en lifrock af