Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 2

skade hon, de äro mitt hjerta bra nära, jag känner det nu, och jag hade velat gifva år af mitt lif, om jag ägt rättighet att för dem yppa den hemlighet som ligger begrafven i mitt hjerta och hvars kännedom säkerligen skulle ha släckt den bitterhet som nu sätter dem i harnesk emot hvarandra. Och! fortfor hou, med handen tryckt emot det högt klappande hjertat, måtte icke krigets blodiga vinge i sin dödsnatt insvepa dessa båda herrliga gestalter; dock, det vore nästan bättre, än att fortlefva i denna strid af inre hat till hvarandra, och till hvilket jag olyckligtvis är en ofrivillig orsak — kunde Fabian ana huru högt jag älskar honom, och visste Clodt. — Här afbröts Cecilia af en betjent, som anmälde några främmande, hvilka hon nu med leende min måste emottaga, fastän hjertat ville brista af sorg. Några dagar innan detta tilldrog sig var hofvets mindre aftoncirkel församlad i en praktfull sal i Köpenhamns slott. I denna lysande krets satt en ung qvinna, som egentligen icke kunde kallas vacker, men den ädla hållningen och den, om man så får uttrycka sig, ljufva mellankoli, som låg utbredd öfver hennes anletsdrag, hvilka utvisade en innerlig hjertats godhet, förlänade henne detta älskliga behag, denna mild