Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 2

———45252———————7——— — du stå som en feg stackare inför henne som nyss bunt detta. Med dessa ord framtog han Cecilias schärp, hvilket han först svängde öfver sitt hufvud, sedan kysste lidelsefullt, och straxt åter gömde innanför bröstharnesket. — Hur har du fått detta? frågade Fabiau med gnistrande ögon, — Det hör icke hit. Vill du eller vill du icke slåss? — Jag vill icke. Få timmar återstå till dess vi båda komma i tillfälle att bättre använda det lif vi invigt åt konungen och fosterlandet, och föga ära skulle det skänka oss att så här apropos slå ihjäl hvarandra: nej, lugna dig, min gosse och kom! De sista orden yttrade Fabian med en till hälften föraktfull, till hälften öfvermodig ton, och sporrade sin häst. — Jag rider ej ett steg förr än du bifaller min fordran, ropade Clodt med af vrede darrande röst. — Som du behagar, svarade Fabian lugnt och fortsatte ridten, vi mötas i alla fall på slagfältet och der står dig fritt att släcka ditt hat i blod. Clodt svarade intet, men äfven han sporrade sin häst och båda redo utan att yttra ett ord emot svenska lägret. Sedan bröderna lemnat Cecilia, utbrast hon i en nästan konvulsivisk gråt. — Gud skydde dem båda, hvi