Norrländska Korrespondenten – 9 november 1869, sida 3

vinna, yttrade Clodt, i det han med exalterad häftighet kysste båda hennes händer. — Sansa er då och sitt ner några ögonblick, sade Cecilia, med handen visande på en stol vid sin ena sida, platsen på hennes andra hade Wrangel intagit. — Åh, jag såg ej Fabian Wrangel; sade Clodt, i det ett moln drog sig öfver hans ungdomligt glada ansigte. — Det tror jag nog var en ovälkommen syn, sade Wrangel, slungande på den unge mannen en blick så full af ovilja, så brinnande af hat, att man tyckte det bela floder af blod eller tårar behöfdes för att släcka detsamma I Clodt mötte Wrangels ögon med en I nästan lika hotande blick. Några ögonblick af pinsam tystnad försvunno; dessa tre menniskor, hvilka kanske aldrig mera skulle se hvarandra och för hvilka stunden således var allt, läto den ena minuten efter den andra af den dyrbara tiden försvinna på samma sätt. Slutligen reste sig Wrangel i sin fulla längd och sade: Jag anhåller att få säga grefvinnan några ord i enrum. Cecilia uppsteg och följde Wrangel till ett närgränsande rum. (Forts)