Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 3

allt kan således ändras... Följ mig och blif min brud! Oaktadt Gertrud nu insåg huru man bedragit henne, och oaktadt hennes kärlek till Cronstjerna ännu mera stegrades genom det bevis på hans trohet, hon nu erhöll, tvekade hon likväl att fly med honom, emedan hon ansag sig bunden af det löfte, hon gitvit Sparre. — Men besinna, — sade hon derföre, — att jag är trolofvad med Sparre och gifvit honom löfte om min hand Huru kan jag väl bryta detta löfte? Cronstjerna hade icke väntat sig detta motstånd, hvarföre det på honom gjorde det smärtsammaste intryck. — Du älskar mig icke och har aldrig älskat mig! — utbrast han med förtviflan målad i sitt ansigte. — Ty huru kunde du väl annars fästa dig vid ett löfte, som genom svek blifvit dig aflockadt ... Jag vill ej störa dig i din sällhet. Lef väl! Måtte du äfven fortfarande blifva lycklig! Sedan han sagt detta, vände han sig om för att gå. Detta var mera än den arma flickan kunde uthärda. — Nej, nej, lemna mig icke på detta sätt! — bad hon bevekande. — Att mitt hjerta tillhör dig, det vet du, men pligt..