Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 3

pen! — Bruden är försvunnen, bruden är försvunnen! Efter den dag, då Gertrud gaf sitt samtycke till föreningen med Karl Sparre, hade en dyster svärmodighet bemäktigat sig henne, och hon drog sig oftast tillbaka, sökande ensamheten på sin kammare, Då hennes anhöriga uppsökte henne der, funno de henne alltid sorgsen och med tärdränkta ögon. Rosorna på hennes kinder dogo den ena efter den andra, och hela hennes väsende afspeglade den sorg, som tärde på hennes hjerta. Pa sin bröllopsdag lät hon med kallt lugn kläda sig till brud, och då ändtligen den för henne besvärliga påklädnaden var slutad, bad hon de närvarande aflägsna sig och att ingen skulle störa henne, förr än hennes mor kom att hämta henne till vigseln. Sia ensamhet begagnade hon att anropa försynen om nåd till sitt förehafvande och om bistånd att rätt kunna uppfylla de ansvarsfulla pligter, hon gick att åtaga sig. Men äfven under bönen kunde hon icke lösslita sina tankar ifrån honom, den trolöse, som, enligt hennes förmenande, brutit de eder han svurit henne, och hon bad äfven för honom; — men hon bad tillika om nåd att kunna besegra denna olyckliga kärlek, hvilken numera var henne förbjuden.