anmäla, det konungen fatt förhinder och icke kunde komma till vigselakten, men skulle infinna sig något senare. öfverstinnan var icke riktigt belaten härmed, men det tröstade henne något, att konungen likväl skulle komma på bröllopet. Nu fanns icke vidare något skäl att längre uppskjuta med vigseln, hvarföre öfverstinnan gick att hämta sin dotter. Gästerna hade intagit sina platser, presten stod färdig att förrätta den heliga akten, och man afvaktade under högtidlig tystnad brudens ankomst; — men det dröjde en god stund utan att hvarken bruden eller hennes moder syntes till. Man började att blifva orolig. Öfversten gick då att efterhöra hvad som föranledde dröjsmålet och fann sin friherrinna i ett af de närgränsande rummen, förfärligt blek och i halft sanslöst tillstånd. — Gertrud står icke att finna!... Hon är försvunnen! — framhviskade hon kuappast hörbart, då hon fick se sin man, och föll derpå i vanmakt. I bröllopssalen, der man snart fick kunskap om brudeus plötsliga försvinnande, ästadkom detta stor uppståndelse, och från alla håll bland de öfverraskade gästerna hördes under ett oredigt sorl och stor förvirring utro