Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 3

— O, du älskar mig således ännu! — utropade Cronstjerna med återvaknadt hopp och återvände till henne. — Då kan du också icke vägra att följa mig ... Kom, kom, hvarje minut är dyrbar! — För tusan, skynda, skynda, eljest blir det för sent! ... Jag hör redan steg af ankommande i nästa rum, — varnade nu Cronstjernas följeslagare, Dulle-Bancren, som under tiden statt pa vakt för att efterhöra, om någon kom, och hälla reträtten öppen. Cronstjerna fattade nu den förvirrade flickan om lifvet och bar henne halft medvetslös ur rummet. Dörren var knappt sluten efter dem, förrän en annan dörr öppnades och öfverstinnan kom för att hämta sin dotter till vigseln. Brudens plötsliga försvinnande väckte den största bestörtning hos alla, såväl gästerue som hennes närmaste anhöriga; men öfverstinnan och hennes kusin, öfverståthållaren, hvilka varit de egentliga anstiftarna af det nu omintetgjorda giftermålet, träffade detta slag hardast, emedan alla deras beräkningar och planer härigenom på en gång öfverkorsades. (Forts.)