Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 4

dåontoristen met fin penna ändå kunde stadkomma Det fan nu misfertligen hända att tylika åsigter, fom de af tessa uttalare, ej äro allmänna; men att te äfwen bland Morrlantd arbetarebefolf: ning äro mitt spridra är säkert. Men märlas bör, att man ingalunta utrotar eller motarbetar fårana åsigter, der de föresinnas, derigenom, att man förnämt ser ned på den, sem hyser dem, tänkande: ban är få inwäxt med en fåran före: ställning, att han mill ej lyssna till nå: ngon bätire; uiun man bör söfa tfivere tyna honom, att en tylik åsigt hwilar på em grunsfalsk, rent i grunten falsk, föreftällnina om arbetets natur och må sende. — Wi tillåta oss för att förtyd: liga detta, att ännu en gåna fästa upp: märksamheten på hwad mi nyss sökt framställa, — att menniskan har ett högre och wigtigare arbetsfält, hwilket bon lita owilkorliat blifwit förpligtad att bearbeta, nemligen att just söka bilda och utweckla sia sjelf till menniska, att taga wara på och upporla fina fjälge anflag, sitt förstänt, fin milja och fin känsla; och wi upprepa att detta arbete är lifa nörwändigt, lika ansträngande och mötofullt fom någonsin arbetet för de sinnliga behofwens tillfretsställnde. Ett par exempel må göra tillfyllest. Hwilka mångåriga ech ihärriga mödor tror man ej att den utbiltade mweten: skapsmannen fått unterfasta fia, innan ban sjelf fullt tilleanat fia samt fan åt andra medtela ten wetenskap han ivfar? Fråga honom när ban under fiälgfraf: ternas hönsta fpänning söker att mörosamt ur ve tjupa schakterna, månaen aång fill slägtens och århundradens mil: signelje framdraga wetandets rena guld? Fråga widare konstnären, ware sig ffalden när ban sitt dittwerk, eller mås laren när han på duken, bildhungaren när han i marmorn och bronsen, eller musiferu när hun tonkonstens ffapel: fer söler att för of, omaifna af få myc: fet oskönt och förwirradt, lyfta en flik af den slöja fom höljer ven ewiga ffönhetens werld — fråga tem eller träd in till dem unter bderag arbete, ofta kanske fortsatt in på nattens fena timmar, seran de fleste andra revan fofs wa i god ro, såäkerligen skall du frart få erfara, att de efter slutad arbetsdag äro lila trötta och utmattade som nå. honsin ren, fom tillbragt densamma med timmeryxan, mid fmerjehärdven eller fnice karebänken. (Forts.)