Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 2

Den ankomne var nemligen den s. k. Dulle-Bantren, ende sonen till fältherren Johan Banr en af 30-åriga krigets yppersta härförare. Denne yden store Baners lille sono, såsom någon författare kallar honom, egde ala sin store faders fel och långt flera, men inga af haas förtjenster och har gjort sig sorgligt namnkunnig genom sina galna upptåg, våldsamheter och lösa seder, hvilket allt likväl oftast förbisågs till följd af hans höga börd och fadrens förtjenster. — Hvem fan kan vara vid lynne under sådana förhållanden! — utbrast Banör med en vild åtbörd vid detta Gyllenstjernas tilltal. — Råkar jag att på lämpligt sätt tillrättavisa någon adelsman, som förfördelat mig eller prygla upp några slynglar af packet, genast har jag mig en process på halsen, och den som får betala nöjet blir alltid jag ... Mig kan man ostraffadt hehandla hur man behagar: Har man icke fråntagit mig min befattning såsom riksstallmästare, har man icke flera gånger förbjudit mig komma på hofvet, och nu till slut har man gått ända derhän i oförsynthet att vilja landsförvisa mig — landsförvisa mig, grefve Banår! . . . Detta är sannerligen något för starkt, och inte lemnar jag landet, utan nog stannar jag hemma, jag, och herrar riksförmyndare och riksråd skola nog få veta med hvem