Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1869, sida 3

ne, ty huru skulle väl hon annars kunnat blifva en menederska, hon, hvars själ är så ren, så oskuldsfull! ... Men hvem ... hvem är då hennes trolofvade; hvem är brudgummen? — frågade han i en häftig ton och med en hemsk vildhet i blicken. — Ni vill utkräfva hämnd; men gör det icke, ty ni skall icke vinna något derpå. Bättre är, att ni rådfrågar ert förnuft och söker besegra denna olyckliga kärlek. bet blir visserligen svårt jag vet det af egen erfarenhet, ty äfven jag har älskat, men med en kraftfull vilja besegrar man allt, allt, äfven kärleken. Gyllenstjerna uttalade detta sista med en viss värma, och de mörka, djupt liggande ögonen tindrade med en egen besynnerlig glans. — Hvad som lyckats för en, lyckas icke för alla, — sade Cronstjerna; — jag är blott en vanlig menniska och kan ej utstå någon jemförelse med er .. Farväll ... Jag går ou att på annat håll taga reda på hvem min rival är. — Nej, nej! I den sinnesstämning, hvari ni nu befinner er får ni icke lemna mig, — sade Gyllenstjerna och fattade honom i armen för att hålla honom qvar. (Forts.)