Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1869, sida 2

längesedan död och han har ånyo förenat sina öden med en infödd qvinna. om det är den rätte kan måhända förnyade efterspaningar lemna upplysning om, men i alla händelser är han ej i behof af det understöd, som min onkel ädelmodigt anvisat åt honom. Slutligen får jag på min tantes vägnar anmoda de närvarande om att kasta tystnadens slöja öfver denna hemlighet. — Jag skall tiga! utropade Emil, ur stånd att längre kunna dölja sin rörelse, men ni måste likväl först bevilja mig den nåd, att få kasta mig för denna ädla qvinnas fötter för att tigga om förlåtelse, Jag är nemligen den olycklige, som beredde henne så namnlösa qval, den bjertlöse, som förrådde henne i detta olycksaliga ögonblick. O, hon måste se min ånger och förlåta den. — Jag bar redan förlåtit er, sade plötsligt en blid och mild stämma, emedan jag ser er uppriktiga ånger. Alla vände sig om. Der stod hon, den ännu vackra, af sjukdom och själslidanden likbleka qvinnan, stödd på sin kammarjungfrus arm. Emil kastade sig för hennes fötter, alla skyndade att smekande omfamna den för dem så dyrbara väninnan, och en kärlekens fest firades i denna gamla familjesal, som det endast sällan sker här i lifvet.