Gud, intet tvifvel var måjligt! Ögonblickets qval hade gjort mig till mitt barns mörderska. Hvem skulle tro mig, när jag sade, att jag hade begått den fasansfulla gerningen i ett tillstånd af fullkomlig otillräknelighet? Fängelse, död och vanära stodo för min inre syn, och jag samiade mina sista själskrafter, för att fly ifrån detta ställe, hvarifrån måhända förbrytelsens furier jagade mig. Omkring en mil från Mainz bad jag en landtbo att få åka med honom och han skjutsade mig åtta mil. Jag hade medtagit något penningar och mina smycken. En mil från Frankfurt stannade jag i en obetydlig by och skref till Alexander, att jag väntade honom dagen derpå, och att jag då, om han icke kom, skalle öfverlemna mig i rättvisans händer. Jag skildrade det passerade och min dåvarande belägenhet med en fasaväckande sanning. Följande dag vandrade jag till det ställe, hvarest vi hade stämt möte, och Alexander infann sig. Min hjelplöshet hade uppmjukat hans hjerta och han föll ångerfull till mina fötter. Han bade försett sig med penningar samt åtskilliga för en resa nödvändiga artiklar, men han tillstod uppriktigt, att ban ej hade medel till att bringa mig i fullkomlig säkerhet, hvartill fordrades en resa till Amerika. Han förde mig nu till ett afsides beläget ställe, hvarest jag njöt fullkom